Martin och Joanna på eko-retreaten, Hope, B.C.

Nu ar det lordag, den 13:e september, och klockan ar 11 pa morgonen. Idag ar den elfte dagen vi ar har i Hope, pa den s.k. eko-retreaten, "At Kw'o:kw'e:hala eco vacation retreat" (klicka pa namnet for att ga till stallets hemsida, om det intresserar..). Retreaten ligger nagra kilometer utanfor den lilla staden Hope (ca 6000 invanare), invid Coquihalla River och Highway 5, aven kallad Coquihalla Highway. Google Earth-fantaster (jag ar en sadan!) kan kopiera adressen "67400 Tunnels Rd., Hope, BC, Canada" och klistra in den i Google Earth eller Google Maps, for att fa se var exakta position.

Manniskorna som driver stallet ar ett par i 50-arsaldern. Han ar hollandare, hon ar tredje generationens kanadensare av finlandskt ursprung. Han jobbar i Hope, for ett kabel-TV-bolag, hon jobbar heltid med att driva eko-retreaten. Retreaten ar alltsa en "rekreationsanlaggning", dit folk kan komma och vila upp sig, ata god mat, bada bastu ("real Finnish sauna", eller vad dom kallar det pa hemsidan...den ar faktiskt riktigt bra. Vedeldad och allt...) och badtunna, njuta av naturen, vandra, utova yoga med mera. Verksamheten ar i relativt liten skala, det finns plats for 6 gaster samtidigt. Pa omradet finns en stor ekologisk tradgard, dar de odlar en del av ravarorna till maten som gasterna (och de sjalva) ater. Utover paret sjalvt finns inga anstallda pa retreaten, sa de ar ganska beroende av volontarer fran WWOOF, vilket vi alltsa ar. For tillfallet arbetar en volontar fran Australien har ocksa.

Jag och Joanna bor i vad man kunde kalla ett skjul (det ar ett slags talt under ett plattak) ute pa garden. Det ar inte sa hemskt som det later, tycker jag i alla fall. Det ar riktigt mysigt, pa vissa satt. Vi sover pa en stor luftmadrass, under manga tacken och en elektrisk varmefilt, och vaggas varje kvall till somns av ljudet fran forsen utanfor. Jag sover riktigt bra, sa jag ar nojd. Min kara hustru ocksa, fast de forsta natterna vaknade hon ibland och tyckte sig hora moss, sma ekorrar och andra obehagliga varelser springa omkring. Men hon verkar ha vant sig nu, och hittills har vi inte haft nagra nattliga visiter av oinbjudna gnagare eller annat. Vad vi vet i alla fall. Fast man vet ju aldrig vad som springer pa en nar man sover... eller vad sager du, Joanna? Elektrisk belysning har vi ocksa, i vart skjul.

Vara arbetsuppgifter varierar fran dag till dag. Jag har sopat och rengjort tak, rensat ur stuprannor, sprayat tak med mossbekampningsmedel, rensat ogras, eldat i badtunnan, reparerat stuprannor och bytt ut ruttna brador pa en stuga, diskat, hjalpt till med matlagning med mera. Joanna har stadat stugor, ansat tomatplantor, rensat ogras, stadat mera stugor, skurat badtunnan, diskat och lagat mat med mera. Vara vardar ar kanske inte de mest strukturerade och planerande manniskorna som finns, vilket kan vara frustrerande ibland da man inte vet vad vi forvantas gora, hur mycket vi skall arbeta, nar vi ar lediga osv. Men nog gar det helt ok. Personligen trivs jag riktigt bra har, Joanna kanske inte fullt lika bra, atminstone inte med tanke pa "arbetsituationen".

Pa var fritid har vi varit pa vandringar, cykelturer, slappat, badat bastu och badtunna, last bocker m.m. Retreaten ar omgiven av berg, ligger bredvid en fors, och ligger ganska isolerat och utanfor staden ute i naturen, sa platsen i sig ar mycket skon att vistas pa. Ett stenkast harifran finns Coquihalla Canyon Provincial Park. Coquihalla Canyon ar en kanjon i berget som skapats av Coquihalla River. I kanjonen finns ocksa fyra overgivna jarnvagstunnlar, en del av Kettle Valley Railway som byggdes i borjan av forra seklet. Tunnlarna ar numera en turisattraktion.

Till Joannas (och min ocksa, maste jag erkanna) stora fortjusning finns har pa retreaten utover hunden Rambo tva kattungar, Mouse och Trapper (pa svenska "Mus" och "Fangare"... musfangare!). Joannas saknad av Kisson i Solf lindras effektivt av dessa tva lurviga varelsers existens. Har kommer en bild:

Det borjar vara dags att avrunda detta blogginlagg nu. Plikten kallar. Joanna svettas som bast med ogras ute i rabatten. Solen skiner, vilket den till var forvaning gjort hela tiden vi varit har. Fore vi for hit sade folk at oss att det alltid regnar i Hope, och det har det ocksa gjort alla ganger vi tidigare kort genom har. Det verkar dock som att vi bara haft otur tidigare, och att Hopes regninga rykte ar en myt. Vi kommer att stanna har en vecka annu. Vi far tillbaka till Langley pa fredag. Var tid i Kanada borjar i och med det ocksa narma sig sitt slut. Den forsta oktober flyger vi hem. Den andra oktober, kl. 18.05 landar vi pa Vasa flygfalt, om allt gar val. Det skall bli skont att komma hem, trots allt. Vi ses snart, Finland!

Martin

PS. Titta pa lite bilder fran var Hope-vistelse, vetja. Tryck har, for att komma till bildgalleriet.