Vi är hemma igen!

Jepp, så är det. Kanadaäventyret är slut, efter 3 månader. Vi är tillbaka i Finland igen.

Tidtabell for hemresan

Sahar ser tidtabellen ut for var hemresa:

Vi flyger fran Vancouver kl 9.00 pa morgonen, lokal tid, onsdagen den 1:a oktober (i overmorgon!). Detta ar alltsa kl 19.00 pa kvallen, finsk tid. Kl 16.30 lokal tid mellanlandar vi i Toronto, efter 4,5 timmars flygresa. Klockan ar da 23.30 i Finland.

Fran Toronto flyger vi vidare kl. 17.30 lokal tid, alltsa bara en timme efter att vi landat. Det ar ett kort byte... hoppas vi hinner! Det blir sakert att springa dar, kan jag tanka mig. Flygningen over Atlanten borjar alltsa kl 00.30, finsk tid. Flygningen tar 7,5 timmar och vi landar i Frankfurt for vart andra byte kl 7.00 lokal tid torsdagen den 2:a oktober. Kl 8.00 i Finland.

Var nastsista flygning, fran Frankfurt till Helsingfors, startar 9.35 tysk tid, alltsa 10.35 finsk tid. I Helsingfors landar vi sedan kl 12.55 pa dagen.

I Helsingfors far vi vanta nagra timmar. Kl 17.15 avgar sa vart sista flyg pa denna resa, och vi landar i Vasa kl 18.05, prick. Vi har da varit pa resa i 23 timmar och 5 minuter, varav 15 timmar och 10 minuter har varit i luften i fyra olika flygplan. Grymt va man kommer att va trott!

USA-resan i korthet

Sondagkvallen borjar lida mot sitt slut, och jag satter mig ner for att skriva lite pa bloggen. Idag har hela slakten minus Carina som ar i Toronto varit samlade igen, hos Hongas, for en traditionell (om an tva veckor for tidig) Thanksgiving-middag. Det var ocksa sista gangen (for den har gangen) som vi traffade alla dem som inte bor har i Langley. Jag tanker gora en kort tillbakablick pa var tripp till "the States", men nagon desto langre uppsats kanns inte motiverad i denna sena stund av var utlandsvistelse. Vi traffas ju snart igen, alla ni darhemma, sa da kan vi beratta mera.

Dag 1 - mandag
I mandags pa formiddagen packade vi vara vaskor, hyrde en bil (en liten men snabb och bekvam Toyota Matrix) och for ivag. Vid gransen till USA var det ko, och i den satt vi i narmare tva timmar fore vi slapp vidare. Den forsta gransvakten vi traffade pa halsade oss med ett muntert "Howdy!". Da om inte forr visste vi att vi kommit till Amerika. Efter ett kort forhor om vara avsikter med resan, fotografering och lamnande av fingeravtryck, slapp vi antligen ivag, efter ungefar tva och en halv timme vid gransen, totalt.


Efter en ca tva timmars bilfard kom vi till Seattle. Dar akte vi upp i The Space Needle, ett utsiktstorn, varefter vi akte till downtown med The Seattle Center Monorail. Dar drack vi kaffe, tittade pa beromda Pike Place Market (som tyvarr holl pa att stanga), sag det allra forsta Starbucks-cafeet, vandrade runt och knappte lite kort. Da detta var gjort var det dags att borja soka sig till motellet dar vi planerat att overnatta. Efter att ha yrat runt och kort vilse ett antal ganger, kom vi lyckligt fram till motellet som lag invid Seattle-Tacoma flygfalt, en dryg halvtimme fran centrum. Efter en sen middag pa en narliggande mexikansk restaurang var det sangdags. Dag 1 av var USA-tripp var slut.

Dag 2 - Kurt-dagen
Da en fanatiker som jag hamnar i Seattle, Nirvanas och grunge-musikens hemstad, gar det inte att undvika en liten Kurt-turne. Och med Kurt menar jag givetvis Kurt Cobain. De dagar da Kurt och Nirvana var foremal for ohejdad, stor fascination fran min sida ar over, men jag maste anda ta chansen da vi anda var i Seattle. For gamla tiders skull, om inget annat (fast visst gillar jag fortfarande Nirvana, och tycker att Kurt var en synnerligen begavad sangare och latskrivare). Dagen borjade med ett besok pa The Experience Music Project, som ar ett slags museum och upplevelsecentrum pa temat musik. Utover centrets galna arkitektur fick bl.a. vi ta del av en utstallning med gitarrer fran borjan av instrumentets historia till nutid, en Jimi Hendrix-utstallning innehallande gitarrer han spelat pa med mera, en historik over Seattles musikliv, och ja - du gissade ratt - nagra av Kurt Cobains gitarrer, Dave Grohls trummor fran Nirvana-tiden, utrustning som Nirvana bandat med, gamla demokasetter med mera, med mera. Riktigt intressant, var det (Joanna tyckt nog det ocksa, int va det bara jag int.. ;). Efter det korde vi runt Seattle lite, stannade till vid Cobains hus, och fortsatte vidare soderut, genom Tacoma och Olympia till Aberdeen, Kurts fodelse- och uppvaxtort. Dar besokte vi minnesparken och bron fran laten "Something In The Way". Aberdeen var i ovrigt en pa nagot vis ganska otrevlig, forfallen, daligt skott och smutsig liten industristad, vilket ocksa verkade vara fallet med andra smastader vi korde igenom. Fran Aberdeen fortsatte vi var resa soderut, ut ur delstaten Washington och in i Oregon, till staden Astoria, dar vi overnattade.

Dag 3 - Oregons storslagna kust
Vi steg upp tidigt och korde runt lite i Astoria, som for ovrigt tydligen har en ratt stor befolkning av finlandsk harkomst. I staden fanns bl.a. en Suomi-hall, en allman bastu och en butik med enbart finska produkter, sasom Iittala och Aarikka. Fran Astoria korde vi soderut langs med Oregons vackra kust, som var valdigt fint trots det aningen daliga vadret. Vi gjorde en del stopp pa vagen, bl.a. vid spektakulara Cannon Beach, och beundrade maktiga klippformationer, sanddyner och stora Stillahavsvagor. Kring fyratiden pa eftermiddagen styrde vi kosan norrut igen, for att kora hem, genom Portland. Bortsett fran en avstickare in till Olympia, delstaten Washingtons huvudstad, korde vi mer eller mindre raka vagen tillbaka till Kanada. Strax fore elva pa kvallen kom vi till gransen. Om det var omstandigt och tidskravande att komma in i USA var det desto enklare att slippa ut och in i Kanada igen. Gransvakten ville inte ens se vara pass. Intressant skillnad i granspolitik.

I och med det var visiten till Staterna over. Vi fick igen sova i "var" skona sang i Langley. Pa torsdag morgon for vi och lamnade tillbaka bilen och fortsatte sedan med buss till Vancouver, dar vi stannade de tva foljande natterna hos Camilla och Peter. Pa lordagen, igar, atervande vi till Langley for slakttraffen, som varit idag. Vi har nu bara tva hela dagar kvar av var tid har, och pa onsdag reser vi hem. Det blev inte sa kort som jag tankt dethar, men hur som helst. Sa gar det da man far upp farten. Nu e det slut, i alla fall. Ses snart.

Martin

PS. Och som vanligt finns det bilder har.

Tillbaka i Kanada

Sedan igar kvall ar vi tillbaka i Kanada efter tre dagar i USA. Sa jo, dom slappte in oss, om an med misstanksamhet, precis som mot alla andra som vill halsa pa i deras land. Vi maste lamna fingeravtryck och bli fotograferade, och dessutom betala dem for det. En intressant upplevelse, kan man saga. Mera om resan kommer senare.

Pa väg till U.S.A.

Klockan ar snart tio pa morgonen har nu och vi ska alldeles strax fara ivag for att hyra en bil och aka ner till staterna! Vi planerar att vara borta tva natter, sa det blir en ganska kort men passlig visit. Idag kommer vi att vara i Seattle och foljande dag planerar vi att kora vidare soderut. Vi skriver mera om resan sen efter att vi faktiskt gjort den. Det ska bli riktigt skoj och lite spannande att se om vi slipper in i landet... Jag har dock dragit pa mig en mindre forkylning sa jag hoppas att det inte hindrar mig fran att njuta av resan.

Joanna

Ändrade planer

Igar beslot vi att forkorta var tid pa eko-retreaten, nagot vi funderat pa nagra dagar. Vi borjade kanna att vi var fardiga med det stallet. Igar tisdag bestamde vi oss slutligen att vi skulle fara pa onsdag. Det visade sig att vara vardar hade battre mojlighet att skjutsa oss till bussen samma kvall, sa sa blev det. Igar kvall lamnade vi alltsa Hope, hoppade pa en Greyhound-buss och akte tillbaka till Hongas i Langley. Det blev ett ganska plotsligt uppbrott; inom nagra fa timmar fran att vi bestamt att vi skulle fara nasta dag satt vi pa bussen. Men bra sa. Timingen var bra, aven for vardarna, for de kommande dagarna hade de inga gaster inbokade pa sin retreat. Sa det skulle inte ha varit sa mycket "akut" arbete som vi skulle ha behovts till. Och nya volontarer som vill komma dit star pa ko, mer eller mindre. Vad jag forstod.

Sa nu e vi alltsa tillbaka i Langley. De kommande dagarna kommer vi troligen att bara ta det lugnt och hanga med slakten. Till nasta vecka har vi planer pa att hyra en bil och kora till Seattle in the Amerikat, mojligen. Vi ska se hur vi far till det. Da vi anda ar sa nara USA kanns det nastan lite dumt att inte fara dit en svang. Om dom slapper in oss, det vill saga. Granspoliserna lar vara ganska galna, sags det. Men det ska nog ga bra. Vara anknytningar till suspekta organisationer i Mellanostern ar ju ganska obetydliga. Hur som helst. Vi haller er uppdaterade om vara planer, pa denna blogg!

Martin

Martin och Joanna på eko-retreaten, Hope, B.C.

Nu ar det lordag, den 13:e september, och klockan ar 11 pa morgonen. Idag ar den elfte dagen vi ar har i Hope, pa den s.k. eko-retreaten, "At Kw'o:kw'e:hala eco vacation retreat" (klicka pa namnet for att ga till stallets hemsida, om det intresserar..). Retreaten ligger nagra kilometer utanfor den lilla staden Hope (ca 6000 invanare), invid Coquihalla River och Highway 5, aven kallad Coquihalla Highway. Google Earth-fantaster (jag ar en sadan!) kan kopiera adressen "67400 Tunnels Rd., Hope, BC, Canada" och klistra in den i Google Earth eller Google Maps, for att fa se var exakta position.

Manniskorna som driver stallet ar ett par i 50-arsaldern. Han ar hollandare, hon ar tredje generationens kanadensare av finlandskt ursprung. Han jobbar i Hope, for ett kabel-TV-bolag, hon jobbar heltid med att driva eko-retreaten. Retreaten ar alltsa en "rekreationsanlaggning", dit folk kan komma och vila upp sig, ata god mat, bada bastu ("real Finnish sauna", eller vad dom kallar det pa hemsidan...den ar faktiskt riktigt bra. Vedeldad och allt...) och badtunna, njuta av naturen, vandra, utova yoga med mera. Verksamheten ar i relativt liten skala, det finns plats for 6 gaster samtidigt. Pa omradet finns en stor ekologisk tradgard, dar de odlar en del av ravarorna till maten som gasterna (och de sjalva) ater. Utover paret sjalvt finns inga anstallda pa retreaten, sa de ar ganska beroende av volontarer fran WWOOF, vilket vi alltsa ar. For tillfallet arbetar en volontar fran Australien har ocksa.

Jag och Joanna bor i vad man kunde kalla ett skjul (det ar ett slags talt under ett plattak) ute pa garden. Det ar inte sa hemskt som det later, tycker jag i alla fall. Det ar riktigt mysigt, pa vissa satt. Vi sover pa en stor luftmadrass, under manga tacken och en elektrisk varmefilt, och vaggas varje kvall till somns av ljudet fran forsen utanfor. Jag sover riktigt bra, sa jag ar nojd. Min kara hustru ocksa, fast de forsta natterna vaknade hon ibland och tyckte sig hora moss, sma ekorrar och andra obehagliga varelser springa omkring. Men hon verkar ha vant sig nu, och hittills har vi inte haft nagra nattliga visiter av oinbjudna gnagare eller annat. Vad vi vet i alla fall. Fast man vet ju aldrig vad som springer pa en nar man sover... eller vad sager du, Joanna? Elektrisk belysning har vi ocksa, i vart skjul.

Vara arbetsuppgifter varierar fran dag till dag. Jag har sopat och rengjort tak, rensat ur stuprannor, sprayat tak med mossbekampningsmedel, rensat ogras, eldat i badtunnan, reparerat stuprannor och bytt ut ruttna brador pa en stuga, diskat, hjalpt till med matlagning med mera. Joanna har stadat stugor, ansat tomatplantor, rensat ogras, stadat mera stugor, skurat badtunnan, diskat och lagat mat med mera. Vara vardar ar kanske inte de mest strukturerade och planerande manniskorna som finns, vilket kan vara frustrerande ibland da man inte vet vad vi forvantas gora, hur mycket vi skall arbeta, nar vi ar lediga osv. Men nog gar det helt ok. Personligen trivs jag riktigt bra har, Joanna kanske inte fullt lika bra, atminstone inte med tanke pa "arbetsituationen".

Pa var fritid har vi varit pa vandringar, cykelturer, slappat, badat bastu och badtunna, last bocker m.m. Retreaten ar omgiven av berg, ligger bredvid en fors, och ligger ganska isolerat och utanfor staden ute i naturen, sa platsen i sig ar mycket skon att vistas pa. Ett stenkast harifran finns Coquihalla Canyon Provincial Park. Coquihalla Canyon ar en kanjon i berget som skapats av Coquihalla River. I kanjonen finns ocksa fyra overgivna jarnvagstunnlar, en del av Kettle Valley Railway som byggdes i borjan av forra seklet. Tunnlarna ar numera en turisattraktion.

Till Joannas (och min ocksa, maste jag erkanna) stora fortjusning finns har pa retreaten utover hunden Rambo tva kattungar, Mouse och Trapper (pa svenska "Mus" och "Fangare"... musfangare!). Joannas saknad av Kisson i Solf lindras effektivt av dessa tva lurviga varelsers existens. Har kommer en bild:

Det borjar vara dags att avrunda detta blogginlagg nu. Plikten kallar. Joanna svettas som bast med ogras ute i rabatten. Solen skiner, vilket den till var forvaning gjort hela tiden vi varit har. Fore vi for hit sade folk at oss att det alltid regnar i Hope, och det har det ocksa gjort alla ganger vi tidigare kort genom har. Det verkar dock som att vi bara haft otur tidigare, och att Hopes regninga rykte ar en myt. Vi kommer att stanna har en vecka annu. Vi far tillbaka till Langley pa fredag. Var tid i Kanada borjar i och med det ocksa narma sig sitt slut. Den forsta oktober flyger vi hem. Den andra oktober, kl. 18.05 landar vi pa Vasa flygfalt, om allt gar val. Det skall bli skont att komma hem, trots allt. Vi ses snart, Finland!

Martin

PS. Titta pa lite bilder fran var Hope-vistelse, vetja. Tryck har, for att komma till bildgalleriet.